När skrivarlusten tittar fram
På senaste tiden har jag kännt ett behov av att skriva av mig. I min annars ganska hektiska vardag, där jag fälnger runt och tar på mig för mycket, så har jag nu kommit på att det kanske är något som detta som kan göra att jag samlar mig. Jag har alltid tyckt om att skriva och ett medium som blogg känns enkelt, fritt och passande.
I skrivande stund sitter jag hemma hos mamma och pappa och jag tror det är en av anledningarna att detta händer här och nu. I detta rum har jag filosoferat, funderat och startat bloggar många gånger förut. Mitt liv ser väldigt anorlunda ut jämfört med för ett år sen när jag bodde här. Jag pluggar, jag festar, jag jobbar, jag dejtar, men samma utmattningsångest finns där djupt inom mig och det är som att den kommer fram mycket enklare här i förorten äv vad den gör inne i stan.
Jag fick höra härom dagen att jag inte tänker så djupa tankar och det är nog så i det höga tempot jag lever i för tillfället. Jag har har helt enkelt inte tid, men här hemma i lugnet hos mamma och pappa växer dels stressen av de jag lämnat här men också finns känslorna mycket närmare till hands. Jag har upplevt mycket upp och ner under året i min lägenhet också men det har alltid varit i min ensamhet, kanske är det därför den är så svårt att dela. Medan här i förorten har alla känslor alltid delats med familj och vänner och därför är den kanske närmare till hands här.
Glad är jag ändå för min ortoligt mysiga helg. En paus i det hektiska och nu kanske med ett nytt medium att få utlopp för mina tankar och funderingar. Jag välkomnar bloggandet tillbaka i mitt liv med öppna armar.
Puss och kram!